HERREN är upphöjd, men han ser till den ringe, han känner den högmodige fjärran ifrån. - Ps. 138:6

Här blir nu särskilt visat och avmålat för oss, hurdan Gud är, nämligen att han ser nedåt. Han kan inte se över sig själv, ty han har ingenting över sig. Han kan inte heller se vid sidan om sig själv, ty han har ingen som är honom lik. Därför ser han endast nedanför sig själv. Därför, ju djupare ner du befinner dig, ju ringare du är, desto tydligare ser Guds ögon dig.

Kort sagt, denna psalmvers lär oss rätt känna Gud, i det den visar oss, att Gud ser till det låga och föraktade. Den känner nämligen Gud rätt, som vet, att Gud ser på det låga. Och av denna insikt följer då kärlek till Gud och trohet mot honom, så att människan frivilligt hänger sig åt Gud och följer honom.

De verkligt ödmjuka fattar inte själva sin ödmjukhet, utan med enfaldigt hjärta ser de till de låga, umgås gärna med det som är ringa och blir aldrig varse, att de är ödmjuka. Men de falskt ödmjuka förundrar sig över att deras ära och upphöjelse länge uteblir, och deras dolda, falska högmod låter sig inte nöja med det, som är ringa, utan tänker i hemlighet allt högre och högre tankar. Sann ödmjukhet vet därför aldrig om att den är ödmjuk, ty visste den om detta, så skulle den bli högmodig över det anseende, som denna sköna dygd har.

Den sanna ödmjukheten håller sig med hjärta, håg och alla sinnen till det ringaste och har beständigt detta för ögonen. Det ringa ger de bilder, som den sysselsätter sig med, och eftersom den har det ringa för ögonen, kan den inte se och upptäcka sig själv.