Jag sade: "Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN." Då förlät du mig min syndaskuld. - Ps. 32:5

För Gud kan ingen bestå, såvida han inte kommer fram med den bekännelsen: Herre, är du inte barmhärtig mot mig, så är jag förlorad, hur from jag än kan vara. Så skall alla heliga bekänna och be till dig i rätt tid.

Dessa ord säger alltså, att vi allesammans är lika stora syndare. Ty om någon har en särskild nåd så skall han tacka Gud därför och inte berömma sig själv. Har någon åter fallit i synd, så är det hans kött och blod, som lett honom därtill. Ingen har fallit så djupt, att inte en annan, som nu står, kan falla ännu djupare. Därför så mycket som det beror på oss, är det alls ingen skillnad, utan Guds nåd ensam gör skillnad mellan oss.

Denna syndabekännelse är nu så nödvändig, att de troende inte ett enda ögonblick kan upphöra därmed. Hela livet upphöjer den kristne Guds nåd och erkänner sig vara en syndare inför Gud. Annars, såvida jag börjar tycka om någon min gärning eller mitt leverne, så dröjer inte Herrens dom. Och för den kan ingen bestå.

Denna bekännelse bör därför ske så, att du dömer dig själv till helvetet. Ty på det sättet förekommer du Gud, så att han inte kan döma eller fördöma dig, utan måste vara dig nådig.