Och detta är det namn man skall ge honom: HERREN vår rättfärdighet. - Jer. 23:6

Eftersom människan av naturen är oviss om, hur hon skall kunna behaga Gud, så kan hon inte av sig själv rätt förtrösta på honom och omvända sig, utan måste slutligen råka i förtvivlan. När striden är som hetast och människan ställs fram inför domen, då ser hon, att hon inte kan bestå inför Guds vrede genom sina egna gärningar eller genom sitt leverne.

Om vi skall bestå och övervinna en sådan nöd, så måste vi ha en annan grund än vår egen och en annan rättfärdighet än lagens, nämligen Kristi rättfärdighet, hans, som sitter på Faderns högra sida, varifrån djävulen inte kan nedstörta honom.

Mig kan djävulen, när han vill, störta ned med alla mina gärningar. Han behöver endast påminna mig Guds vrede och dom samt blåsa bort all min förtjänst som en fjäder för vinden. Men om jag visar honom från mig och mina gärningar till Faderns högra hand, där jag har Kristus, min Herre, som skänker mig sin rättfärdighet, då skall han tvingas lämna mig i fred. När jag hör att Jesus Kristus är död och har borttagit mina synder och förvärvat mig himlen, så hör jag evangelium. Ordets ljud har snart försvunnit, men om ordet faller in i hjärtat och mottas med tron, så kan det inte mer försvinna. Och denna sanning mäktar ingen varelse göra om intet, ja, själva helvetets grundvalar förmår intet däremot. Om jag än var i djävulens käftar och där kunde tro ordet, så måste han åter släppa mig lös.