Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. - 1 Tess. 4:14

Om vi nu kunde tro detta, så skulle vi både leva och dö lyckligt. Ty Kristus har inte endast för sin person övervunnit döden och uppstått från de döda, utan du får tro, att det gäller oss, att också vi är inbegripna i detta. Han är uppstånden, och vi måste på grund av hans uppståndelse uppstå och evigt leva med honom. Vår uppståndelse och vårt liv i Kristus har redan börjat och är så visst som om det redan hade skett. Men ännu är det fördolt och inte uppenbarat.

Detta skall man nu fast tro, för att vi, när vi ser en kristen vara sjuk, dö och läggas i graven, eller också när vi själva dör, får se bort från allt detta och säga: Han har uppstått. Det bästa stycket av uppståndelsen har redan skett, Kristus, kristenhetens huvud, har gått igenom döden och är uppstånden från de döda. Dessutom är det det främsta, att min själ har gått genom döden och är med Kristus i det himmelska.

Vad kan då döden och graven skada mig? Denna min kropp är ju, som Paulus säger i 2 Kor. 5, endast ett själens tält, gjord av ler eller jord och en gammal dräkt eller ett gammalt skal. Men medan själen genom tron redan är i det nya, eviga, himmelska livet, och inte kan dö eller bli begraven så har vi intet annat att vänta, än att detta usla tält och det gamla skalet också följer med och blir nytt och inte mer kan förgås. Ty den bästa delen är redan däruppe och kan inte lämna oss efter sig.

Om Kristus, den uppståndne, är uppstånden ur död och grav, så måste den som tror och förblir vid honom också gå samma väg. "Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er." Rom. 8:11.