Ty den här världens barn handlar klokare mot sitt släkte än ljusets barn. - Luk. 16:8

Det är ett ganska förskräckligt ord, som Herren Kristus säger här. Det fordrar inte heller mycken uttydning. Vi ser det för ögonen dagligen. Tyvärr. Världen strävar efter det, varav den kan vänta fördel. Den sparar sig inte någon möda eller arbete. Men däremot ser vi hur ljusets barn, d.v.s. de rätta kristna, är lata, håglösa, otacksamma och vårdslösa i Guds angelägenheter, fast de vet, att Gud har behag därtill att hans verk blir gjorda och att de i evighet skall ha nytta av dem. Så svårt förefaller dem det goda.

Därför måste Gud liksom dra dem vid håret och tvinga sina kristna att göra vad de bör. Därför är det en vacker liknelse, som Herren här framställer om den ohederlige förvaltaren. Om vi är kristna och vill göra vad vi bör, så behöver vi inte se i böcker. Envar kan se i sitt eget hus, hur barn, tjänstefolk är så befängda, inövade och skickliga i skurkaktighet och allt vad djävulen behagar. Där kan man se, att människorna så vinnlägger sig om fåfänglighet, att de inte vet, hur de skall kunna uppföra sig nog nedrigt och självsvåldigt.

Lär dig därvid att göra på samma sätt i avseende på Gud och hans ord. Ta dig en nyttig lärdom och förebild av sådant ont väsende. Tänk så: Kan den och den bonden, borgaren, köpmannen, girigbuken, hustrun, pigan o.s.v. med sådan nit tjäna djävulen och inte förtröttas vid någon möda, varför skulle inte också jag vilja tjäna min Herre, varav jag i evighet skall ha nytta? De löper, som om de var från sina sinnen, och löper ändå till sin eviga skada och fördärv. Varför är jag då så sömnaktig och lat, då det angår min själs salighet, att Gud måste liksom draga mig vid håret därtill? Jag borde ju blygas för, att jag inte åtminstone kryper till himlen, när de andra på detta sätt löper och ränner till helvetet.