Hon sade: "Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." - Matt. 15:27

Hjärtat menar, att det finnes idel nej, men det är inte sant. Därför måste vi med stadig tro på Guds ord omfatta och fasthålla det djupa, hemliga ja, liksom denna kvinna, och ge Gud rätt i hans dom över oss. Så vinner vi seger och möter honom med hans egna ord.

När vi nu i samvetet vet, att Gud kallar oss syndare och dömer oss som ovärdiga himmelriket, då känner vi helvetets kval och tycker oss vara evigt förlorade. Tänk, den som då kunde denna kvinnas konst och kunde möta Gud i hans egen dom och säga: Ja, Herre, det är sant, jag är en syndare och ovärdig din nåd, men du har ju lovat syndernas förlåtelse och har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare. Se, då måste Gud på grund av sin egen dom förbarma sig över oss.

Likaså gör kung Manasse under sin ånger, som hans bön utvisar. Han gav Gud rätt i hans dom, erkände sig vara en stor syndare och vädjade till Guds löfte om syndernas förlåtelse. Likaså gör konung David och säger: "Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar".

Ty just det ådrager vi oss onåd, när vi inte kan tåla Guds dom. Vi kan inte heller säga ja till att han dömer oss som syndare. Vi säger väl med munnen, att vi är syndare. Men när Gud själv uppenbarar det för vårt hjärta står vi inte fast vid syndabekännelsen utan vill gärna anses för gudfruktiga och därför fria från domen. Men det måste så vara: skall Gud ha rätt i sina ord, att du är en syndare, så måste du också behöva den rätt, som Gud skänkt alla syndare, nämligen syndernas förlåtelse. Då äter du inte heller bara brödsmulor under bordet som hundarna, utan du är ett barn och har Gud till din egen.