Gud, var nådig mot mig, syndare. - Luk. 18:13

Här har Herren å ena sidan förbjudit oss att yvas över vår fromhet och å andra sidan visat, att ingen skall förtvivla, om han än har fallit i synd och blivit bedårad av djävulen. Ty vi har alla en Gud, som utbreder sin barmhärtighet över oss som en mantel, över fromma och syndare, över lärda och olärda, över rika och fattiga, ty han är allas vår Gud.

Därför skall vi inte förhäva oss, utan vara ödmjuka och inte se på, om vi har mycket och andra litet. Ty Gud kan vara nådigare och välvilligare mot den, åt vilken han har gett litet, än mot den, som han gett mycket. Ja, han kan väl åter avkläda dig och kläda en annan, som ingenting har, på ett skönare sätt samt ge honom större gåvor än dig. Varför skulle du då förakta andra och upphöja dig själv?

I världen måste det finnas en olikhet med avseende å personer, stånd och gåvor så, att den ena anses för mer och högre än den andra. Men därför är vi inte olika inför vår Herre Gud. Ty eftersom intet annat än nåd gäller inför honom, så är det omöjligt, att någon med skäl kan berömma sig och vara stor inför honom. Alla skall ödmjuka sig och veta, att, fastän vi sinsemellan är olika, Gud därför inte har anseende till personen. Han ser inte på annat sätt till den som har mycket, än till den som har litet.

Vi skall således alla lära oss att hålla oss till hans nåd och barmhärtighet. Ty både rättfärdiga och syndare, rika och fattiga, starka och svaga, hör vår Herre Gud till. Vad de har, det har de allt av honom, men av sig själva har de intet annat än synd. Därför skall ingen upphöja sig över den andre, utan ödmjuka sig och frukta. Men vad gott som finns, det är allt Guds, vår Herres, gåva. Han skall prisas därför, men inte du, utan du skall bruka det med tacksägelse och i Guds fruktan, ty han kan inte tåla någon stolthet och något övermod.