Gud var mig nådig, enligt din godhet, utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet. - Ps. 51:3

Vi ser här, att David inte försöker gottgöra sina synder eller uppsöka en vrå, där han vill bereda sig till nåden, utan han skyndar strax till Gud och hans barmhärtighet, som är bekant för honom. Och han känner inte denna Guds nåd av eget förnuft utan av Guds löften. Ty när synden är förhanden, flyr förnuftet för Gud och kan inte höja sig upp så att det kunde tro, att syndaren kan finna nåd och barmhärtighet. Denna konst lär vi inte av oss själva utan genom den helige Ande.

Men mångahanda törnen växer i våra hjärtan, så att vi tänker: "Jag är en syndare, men Gud är helig och vredgas på mig." Sådana törnbuskar kan samvetet inte utrota, det kan inte för syndaren framställa Gud god och nådig. Att göra det, är den helige Andes gåva, som vi inte har av oss själva. Men genom hans hjälp seglar David fram mellan dessa farliga skär, håller sig vid Guds outsägliga barmhärtighet och säger: Din barmhärtighet är stor, men jag är en fördömd syndare, som fört ett syndigt liv och ännu gör det, och så länge jag lever, kan jag inte bli av med synden. Därför bekänner jag min synd inför dig men så, att jag också bekänner, att du är barmhärtig och att din godhet är större än alla mina synder.