Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. - Rom. 5:3,4

När Gud vill styrka en människas tro, så gör han, så att tron fattas henne. Han ställer sig så, som om han inte ville hålla vad han lovat. Han störtar henne i olycka och gör henne så svag, att hon nästan måste förtvivla. Ändå hjälper han likväl så att hon stilla härdar ut. Denna stillhet är tålamod, och samma tålamod har det med sig att när Gud kommer tillbaka och låter solen återigen skina och ovädret är förbi. Då öppnas människans ögon, och då ser hon, att det har ljusnat, hon förundrar sig och säger: "Nå! Gud ske lov, att jag nu blivit kvitt min jämmer! Här bor Gud. Jag hade inte trott, att det likväl skulle sluta så väl."

Men inom två, inom tre, inom åtta dagar, inom ett år, inom en timme kommer ett annat lidande av synd, eller varifrån nu en sådan bedrövelse kommer. Då börjar det på nytt, då är det åter ett oväder. Och eftersom Gud så nådeligen hjälpt förut och människan vet, att Gud vill henne det bästa och agar henne med sitt faderliga ris, så att vi har orsak att ropa och komma till honom, så tröstar hon sig själv och berömmer sig av bedrövelsen, sägande: "Den som förr så ofta har hjälpt mig, han hjälper mig också helt säkert denna gång."

En sådan innerlig hjärtats trängtan, varigenom hjärtat säger: "Ack, om jag skulle vara fri! Ack, att Gud skulle komma! Ack, att jag skulle bli hjälpt!" är själva hoppet, och det kommer inte på skam. Gud måste hjälpa en sådan människa, ty den kärlek, som Gud har till oss, är utgjuten i vårt hjärta genom den Helige Ande, som är oss given. D.v.s.: den Helige Ande verkar en trängtan och uppmuntrar hjärtat. Sålunda döljer Gud livet under döden, himlen under helvetet, visdomen under galenskapen, nåden under synden.