"Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din." - Luk. 22:42

Men här kunde du fråga: varför ber Kristus här så? När han i Joh. 17 ber, använder han ingenstans sådana ord, att han överlämnade det åt Guds vilja, om Gud ville ge eller inte. Fader, säger han där, stunden har kommit. Förhärliga din Son! Fader, förhärliga du mig! Bevara dem i ditt namn, som du har gett mig! Bevara dem från det onda! Helga dem i sanning! Fader, jag vill, att där jag är, där skall också de vara med mig, vilka du har givit mig m.m.

Hela denna bön går ut på att han vill ha denna bön hörd och inte avslagen. Varför ber han då inte så även här? Svar: den nöd, som Herren här avber, är en timlig, lekamlig nöd. Men nu skall vi i allt, som angår detta timliga livet, lämna vår vilja i Guds vilja. Ty det är ofta nödigt för oss, att Gud låter oss ligga under korset och i nöden. Eftersom Gud allena vet, vad som är oss gott och nyttigt, skall vi sätta Guds vilja främst och vår vilja efter samt bevisa vår lydnad i tålamod.

Men när det inte gäller lekamliga saker, utan eviga ägodelar, som att Gud ville förlåta synderna, behålla oss vid sitt ord, helga oss och skänka oss sin helige Ande och evigt liv som Kristus i Joh. 17 ber, då är Guds vilja uppenbar och viss: Han vill att alla människor skall bli saliga, han vill att alla människor skall bekänna sin synd och genom Kristus tro på syndernas förlåtelse. Därför är det inte av nöden, att man, när man ber om sådant ställer det till Guds behag, om han vill det eller inte. Nej, vi bör veta och tro, att han gärna och otvivelaktigt vill ge det. Ty vi har för våra ögon hans ord, vilket i sådan nöd uppenbarar för oss hans vilja. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Se här har du det, som Gud vill med avseende på din salighet. Bed därför liksom Kristus: Fader, jag vill att du förlåter min synd för din Sons Jesu Kristi skull, som betalt och med sin död gjort tillfyllest därför.