Och han gick ett stycke ifrån dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad. - Luk. 22:41

Här skall vi av vår Herre Kristi exempel lära oss, hur vi skall göra, när ångest, anfäktning och nöd kommer på. Tiden var inne, att Judas skulle förråda, judarna fånga och hedningarna korsfästa honom. Vad gör han? Han är bedrövad och ängslig, men därvid låter han det inte bli: han går bort, faller på sitt ansikte och ber. Lär du också detta, och låt inte nöden gå dig så hårt till hjärtat, att du därför glömmer att be.

Ty det behagar Gud väl, att vi när vi kommer i ångest och nöd, inte förtvivlar, utan lyfter våra hjärtan upp till honom och söker hjälp hos honom. Men sådant är ganska svårt för oss, ty vi håller före, att Gud, eftersom han låter oss komma i ångest och nöd, är vred och fientlig mot oss. Men mot detta kan du även hämta tröst av Kristus på Oljeberget och värja dig mot sådana tankar. Ty om Gud alltid skulle mena illa med oss, när han låter oss komma i ångest och nöd, så måste därav följa, att han också hade menat illa med sin käre Son.

Låt därför sådana tankar inte bedraga dig, att du vill anse Gud vara en fiende därför att han låter dig lida nöd, utan liksom du här ser, att han inte förskonar sin enfödde Son från lidandet, utan han måste känna synden och dödens ångest samt däröver darra och ängslas, så tänk även du,att du är Guds barn, och att han vill förbli din Fader, fastän han låter dig lida. Ty varför vill du nödvändigt vara förskonad från lidandet, då han inte har skonat sin ende Son, utan har låtit honom för dig lida sådan ångest och nöd, som du evigt skulle ha lidit i helvetet?

Fördenskull, efterfölj Kristus även däri, att som du lider ångest och nöd med honom, så ber du även med honom, och inte tvivlar, att Gud nådeligen skall höra en sådan bön.