Ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: "Abba! Fader!" - Rom. 8:15

Detta ropande känner man, när samvetet utan all tvekan och allt tvivelsmål tror och är visst om, att inte allenast synderna är förlåtna, utan också att man är ett Guds barn och säker om sin salighet, samt med ett glatt och visst hjärta i all tillförsikt kan åkalla och tillbedja Gud som sin käre Fader. Om detta måste man vara så övertygad och säker, att man inte håller ens sitt eget liv för så visst, ja, att man förr skulle lida döden ock helvetet, innan man skulle låta den trösten tas ifrån sig, eller tvivla därpå. Ty att inte tro att Kristus genom sitt lidande och sin död förvärvat oss allt detta och i dopet skänkt oss det, det skulle vara att förgripa sig på detta hans verk.

Men när Kain hör detta, så slår han ifrån sig med händer och fötter och säger i stor ödmjukhet: Bevara mig Gud för denna gruvliga irrlära och denna förmätenhet! Skulle jag fattige syndare vara så högmodig och säga: Jag är Guds barn? Nej, nej!. Jag vill ödmjuka mig och erkänna att jag är en fattig syndare.

Vakta dig för sådana, som talar på detta sätt! De är de största fiender till den kristna tron och din salighet. Vi andra vet även, att vi är syndare, men här gäller det att inte se på vad vi är, utan på vad Kristus är för oss, vad han gjort och ännu gör. Vi talar inte om vår natur, utan om Guds nåd. Denna nåd är, såsom Ps. 103:11 säger, Ty så hög som himlen är över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. Tycker du att det är något stort, att du är Guds barn? Kära vän, må det inte synas dig obetydligt, att Guds Son har kommit, född av kvinna, ställd under lagen, för att du skulle vara Guds barn.