Om ni ber om något i mitt namn, skall jag göra det. - Joh. 14:14

När en kristen lär känna Kristus som sin Herre och Frälsare, genom vilken han är förlossad ifrån döden och insatt i hans herradöme och arv, så vill han även gärna hjälpa alla andra människor till samma tro. Ty han har ingen större glädje än denna skatt, Kristus. Därför skyndar han åstad, lär och förmanar andra, förkunnar och bekänner Kristus för var man, ber och suckar, att även de måtte komma till denna nåd.

Det är en orolig ande som funnit ro i Guds nåd och frid, men dock så att han inte kan vara stilla eller sysslolös, utan alltid kämpar och strävar av alla krafter, och lever blott därför, att han skall få allt vidare utbreda Guds ära och lov bland människorna, och att även andra skall undfå denna nådens Ande och genom densamma lära sig att be. Ty där nådens Ande flnns åstadkommer den att vi också kan och vågar, ja, måste börja bedja.

Därför vill Kristus här säga: Om ni tror på mig och har undfått Anden, genom vilken hjärtat försäkras om Guds nåd, så skall visserligen följa, att ni också måste bedja. Ty detta är de kristnas rätta och egna gärning, och endast deras. Ty förrän vi blev kristna och kom till tro, visste vi inte, vad eller hur vi skulle be, och om än människan ber på det innerligaste, så är ändå inte nådens Ande med. Hon vill blott handla med Gud efter sin helighet utan Kristus, som om Gud skulle ödmjuka sig för henne och låta avtvinga sig sin nåd och hjälp genom oss själva. Detta kan inte kallas att be, utan fastmer att bespotta Gud.

Men en rätt kristlig bön skall och måste springa fram ur ett av Anden undervisat hjärta, som säger: Jag må ha levat hur som helst, så ber jag, att du inte skall se på mitt liv och mina gärningar, utan på den barmhärtighet och godhet, som du lovat genom Kristus, och för denna barmhärtighets skull ge mig, vad jag ber om. I bönen faller man ifrån sig själv i rätt ödmjukhet och håller sig endast vid löftet om nåden, med den fasta förtröstan, att Gud vill bönhöra oss.