Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag. - Rom. 7:22

Om människan alltså invärtes, till själen genom tron är tillräckligt rättfärdig och har allt, vad hon bör ha, utom att samma tro och rikedom alltid måste tilltaga ända till det tillkommande livet, så förblir hon ändå i detta lekamliga liv på jorden, och måste styra sin egen kropp samt umgås med människor.

Här börjar nu gärningarna, här får människan ingalunda gå ledig. Kroppen måste sannerligen drivas och övas med fasta, vaka, arbete och all slags måttlig tukt, för att den skall bli likformig med den inre människan, med tron och andens lydnad och inte hindra och stå i vägen, såsom dess natur är, där den inte tuktas.

Ty den inre människan är väl ett med Gud, glad och lycklig för Kristi skull, som har gjort henne så mycket gott, och står med all håg och lust efter att tjäna Gud igen för intet och av fri kärlek. Men så finner hon nu i sitt kött en motsträvig vilja, som vill tjäna världen och längtar efter vad den åtrår. Det kan tron inte tåla, utan gör ivrigt allt för att dämpa och hindra henne.