"Gå bort ifrån mig, Herre, jag är en syndig människa." - Luk. 5:8

Ett sjukt samvete är av naturen så beskaffat, att det gör som Petrus, det flyr för Frälsaren och tänker: "Gud, jag är inte värdig att bli salig och sitta bland änglar och helgon! Det är alltför stort."

Att vi sålunda känner oss själva, det är rätt, och ju djupare desto bättre. Men nåden skall du inte därför slå ifrån dig för dina synders skull. Ty när du finner, att ditt samvete bävar och att det vill driva dig från nåden, så skall du påminna dig om, att du endast sådan du är passar för Gud, då skall du få tröst i ditt samvete och kunna säga med Mika: "Vem är en sådan Gud, som du, som förlåter synder och kastar dem alla i havets djup?"

Alla de gudar, som inte tar bort synden, är avgudar. Därför säger Mika med rätta, att ingen är såsom vår Gud. Ty andra gudar vill finna fromhet hos oss men kan inte ge oss den. Men Gud ger oss fromhet. Han finner den inte hos oss. Du behöver ändå inte misströsta, om ditt samvete bävar och känner synden, ty ju eländigare du ser dig själv, desto förr ger dig Gud sin nåd, och desto mer bör du tränga dig intill honom.
Det förborgade i visheten är inget annat än att i grunden känna sig själv och således hata sig själv, samt söka all rättfärdighet inte hos mig, utan hos Gud.