Jag förkastar inte Guds nåd. - Gal. 2:21

Det är sannerligen nog och mer än nog, att vi är ogudaktiga och överträder alla Guds bud. Skall vi också därtill lägga denna synd, att vi självsäkert visar ifrån oss den nåd och syndaförlåtelse som erbjuds oss genom Kristus? Tro mig, denna hädelse är för stor och förskräcklig för att kunna beskrivas. Ingen synd har Paulus och de andra apostlarna så våldsamt framhävt och bestraffat som att förakta nåden och förneka Kristus, och likväl går det mycket lätt att göra sig skyldig till sådant.

Att Paulus så hårt angriper Antikrist beror framför allt på att denne tar bort nåden och förnekar Kristi välgärning, hans, som är vår präst, som utgivit sig själv som offer för våra synder. I stället för nåden, Kristus och hans rike har han satt gärningsläran och ceremoniväsendet, som han stadfäst med rent struntprat, och så har han ryckt med sig hela världen bort från Kristus, som likväl ensam borde regera i samvetet, och med våld nedstött den till helvetet.

Av detta förstås fullständigt, vad det är att förkasta Guds nåd, nämligen att vilja rättfärdiggöras av lagen. Men vem har väl någonsin hört något sådant, att vi genom att uppfylla lagen skulle förkasta nåden? Syndar vi alltså, när vi uppfyller lagen? Nej. Men vi förkastar nåden, när vi uppfyller lagen med tanke att rättfärdiggöras genom den. Lagen är god, helig och nyttig (Rom. 7:12), men den rättfärdiggör inte. Den som alltså gör lagen med den tanken, att han skall bli rättfärdiggjord genom den, han förkastar nåden, säger nej till Kristus och hans offer, vill inte frälsas genom detta oändligt höga pris, utan vill genom lagens rättfärdighet fullgöra för sina synder eller genom sin rättfärdighet förtjäna nåden. Han hädar och förkastar förvisso Guds nåd.

Men det är fruktansvärt redan att nämna, att en människa kan vara så förvänd i sin ondska, att hon t.o.m. förkastar Guds barmhärtighet och nåd. Och likväl gör hela världen så, även om den inte vill synas göra det, utan säger sig ge Gud den största äran.