Men den som skapar förvirring bland er skall få sin dom, vem han än är. - Gal. 5:10.

Här sitter Paulus liksom en domare på sitt domaresäte och fördömer de falska apostlarna. Han ger dem det förhatliga namnet förvillare, fast galaterna själva ansåg dem för att vara synnerligen gudfruktiga lärare, vida bättre än Paulus.

Paulus lär oss med detta sitt exempel att vara så tvärsäkra. De falska apostlarna och deras lärjungar, som menade sig lära och tro rätt och kristligt, ansåg hans sak vara inte endast obetydlig utan även fullständigt orättvis. Och likväl uttalar han utan minsta tvekan, att de skall få sin dom. Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finns synd, villfarelse, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, så länge som inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finns ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse.

Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den ändras, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende. Ty vi felar själva dagligen i leverne och seder, och det gör även helgonen, vilket de allvarligt tillstår i Herrens bön och i trosbekännelsen. Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift. Djävulen skulle gärna blanda bort och förstöra dem, och därför angriper han oss så listigt med detta skenfagra resonemang om kärleken och endräkten församlingarna emellan, som inte får åsidosättas.