Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. - Gal. 1:3.

Den apostoliska hälsningen är något nytt, som världen aldrig hört, innan evangelium började predikas. Orden nåd och frid, innefattar hela kristendomen. Nåden förlåter synden, friden lugnar samvetet. Världen kan inte ge någon säker undervisning om hur man skall besegra synden, samvetet och döden. Sådan undervisning har endast de kristna, som därigenom övas och rustas till seger mot synden, förtvivlan och den eviga döden. Och det är en lära som vi fått av Gud, som inte har uppfunnits av någon fri vilja, något mänskligt förnuft eller någon mänsklig vishet.

Någon frid kan man inte ha, förrän synden är förlåten. Ty lagen anklagar och förskräcker samvetet för syndens skull. Och den synd, som man känner i samvetet, kan inte tas bort genom vallfärder, vakor, arbete, övningar, fastor, över huvud inte genom några gärningar. Genom sådant ökas den tvärtom. Ty ju mera vi anstränger oss och kämpar för att övervinna synden, desto värre får vi det. Den övervinns nämligen endast genom nåden och på inget annat sätt.

Detta måste man mycket noga lära sig. Själva orden bjuder visserligen ingen svårighet, men i anfäktelsen är det mycket svårt att i sitt hjärta vara viss om att vi får syndernas förlåtelse och frid med Gud genom nåden ensam med uteslutande av alla andra medel i himlen och på jorden.

Men där Guds nåd och frid finns, där är människan stark nog att bära både kors och frid, både glädje och sorg. Hon mottar nämligen kraften i den seger, som Kristi död innebar, och den börjar härska i samvetet över synd och död. Ty hon är viss om syndernas förlåtelse, och då den tagits emot, blir samvetet glatt och fattar tröst. En sådan människa, som hämtar tröst och mod av Guds nåd, det är, av syndernas förlåtelse och den därav följande samvetsfriden, kan tappert uthärda alla svårigheter, ja, själva döden.