Om det blir så, är vår Gud, som vi dyrkar,
mäktig att befria oss ur den brinnande ugnen och att befria
oss ur din hand, o konung. Men om inte, så skall du veta,
o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att
vi inte vill tillbe den staty av guld som du har låtit ställa
upp." (Dan 3:17–18)
Vi
ska i det här föredraget se på två händelser
i Daniels bok, som visar hur Gud demonstrerar sin makt att bevara
dem som förtröstar på honom. Den ena händelsen
beskrivs i det tredje kapitlet, och den andra i det sjätte.
Båda berättelserna har varit till stor tröst genom
historien, först för det hårt prövade judafolket
och sedan för kristna i förföljelsetider. Och många
tecken tyder på att det kommer att stunda liknande prövningar
för Guds folk i ändens tid.
2.1
De tre männen
Året
torde vara 593 f.Kr. Nebukadnessar har nu varit kung i tolv år
och han är en verklig tyrann. Hans vilja är lag. Han vill
också demonstrera sin makt och gudomliga status genom att
göra en stor bildstod av guld. Vi vet inte om den föreställde
honom själv eller något annat, men att döma av proportionerna
måste det ha varit en mycket smal pelare, kanske en obelisk:
30 m hög och 3 m bred.
Det
verkar som om alla ledande tjänstemän från alla
underlydande riken skulle ha kallats till invigningen, kanske utan
att de visste varför de skulle komma. I Jer 51:59 finns en
intressant notering, som kan gälla just det här tillfället:
Kung Sidkia kallas jämte kvartermästaren Seraja till Babel
i sitt fjärde regeringsår. Gästerna skulle demonstrera
sin underkastelse under Nebukadnessar genom att falla ner och tillbe
bildstoden när orkestern spelade upp. Även Daniels tre
vänner var med.
Sadrad,
Mesak och Abed-Nego (eller Hananja=Herren är nådig,
Misael=Vem är som Gud? och Asarja=Herren hjälper;
Daniel betyder Min domare är Gud) tillbad inte. Var
var Daniel? Möjligen var han vid hovet, där måste
också finnas tjänstefolk, eftersom Duraslätten ligger
utanför Babel. Han skulle inte ha fallit ner och tillbett om
han varit där.
Tänk
er in i situationen: det är omöjligt att undgå uppmärksamhet
om man förblir stående i en folksamling där alla
andra faller ner på marken. Man blir genast upptäckt.
Det gällde livet!
Men se deras svar! De vet inte om Gud vill rädda dem. Det kan
han göra, men vill han det? Det spelar ingen roll – det
viktiga är att inte överträda Guds bud. Och vad han
har sagt är glasklart: du ska inte tillbe någon annan
Gud.
Och
se sedan hur Gud räddar dem: Människosonen kommer med
dem. Nebukadnessar känner honom – trots att han inte har
läst Upp 1 och inte heller sett honom. I Daniels bok nämns
Människosonen två gånger: Dan 7:13, där han
kommer i makt och härlighet till dom, och Dan 10:18, där
han kommer med kraft när Daniel är utmattad. Båda
aspekterna finns med här: för Nebukadnessar blir åsynen
av M. till dom, men de tre männen ger han liv och kraft i deras
förtvivlade situation, när det är helt ute med deras
egen kraft. Känner du Människosonen? En gång ska
också du se honom. I vilken egenskap ser du honom: som din
domare eller din frälsare?
2.2
Daniel i lejongropen
Den
andra händelsen, som beskrivs i kapitel 6, inträffar året
efter att perserna övertagit makten och Darejaves blivit kung.
Nu organiseras ledningen i landet med persisk noggrannhet, något
som också profanhistorien vittnar om. 120 satraper ansvarar
för var sitt område och över dem står tre
furstar. Daniel är fortfarande högt uppsatt vid hovet
och är mycket älskad av kungen. Han är en av de tre
furstar som ansvarar för styrelsen i riket närmast under
kungen, och det är nu rentav möjligt att Daniel ska upphöjas
till kungens närmaste man. Men då kommer avunden hos
de andra in i bilden.
Frågan
om vem kungen egentligen är har varit omstridd. Det är
nämligen så att profanhistorien känner den kung,
som övertog makten i Babylonien, som Koresh eller Cyrus, inte
som Darejaves, eller Darius. Darejaves påträffas som
kunganamn först flera årtionden senare. Därför
skriver Bibelkommissionen i sin bok ”Bibelsyn och bibelbruk”
(1970) att det föreligger ett fel i Daniels uppgifter här.
Det tycker man är naturligt om det är en okunnig jude
som skriver detta 400 år senare. Men om det är Daniel
själv som skriver bör han veta hur det var.
Det
här problemet går vi inte in på nu. Den som har
boken ”Det står skrivet. Biblicum svarar Bibelkommissionen”
(1971) kan själv läsa vilka argument som finns mot påståendena
om fel. Enklast löses problemet genom att låta Darejaves
vara samma person som Koresh, vilket är helt möjligt.
(Notera SFB:s översättning av 6:28 – "waw"
förekommer i denna betydelse även i 1 Krön 5:26.)
Det är alltså samma Koresh som inom kort kommer att utfärda
sitt edikt om att judarna ska få återvända till
sitt land, och att ett sådant edikt utfärdas nu kan förstås
mycket lätt om kungen fått uppleva det som Daniel beskriver
här.
Vi
går tillbaka till händelserna vid hovet. Avundsmännen
försöker komma på ett sätt att störta
Daniel, men de har stora svårigheter. Daniel kan nämligen
inte anklagas för några oegentligheter! Ingen korruption,
inga maktintriger, inget fusk. Han var trogen i sin tjänst.
Han kunde Guds tio bud, och han följde dem i sin tjänstgöring.
Men här såg furstarna sin chans: han var så hängiven
i sin gudsdyrkan att de hittade ett säkert sätt att få
honom på fall.
De kom överens om att vädja till kungens fåfänga.
Så föregav de honom, att alla ledande tjänstemän
stod bakom ett förslag att kungen skulle utfärda ett påbud,
som skulle bli en orubblig lag genom att undertecknas av kungen
och bekräftas med hans sigill. Inte ens hans själv kunde
då ändra eller upphäva det. Alltså utfärdade
kungen ett påbud om att ingen under en månads tid skulle
få be till någon annan än kungen, vare sig gud
eller människa. Straffet för överträdelsen fastställdes
också: att bli kastad i lejongropen.
Här
finns ännu en liten detalj som visar hur tillförlitlig
Daniels berättelse är. Perserna utövar nämligen
en zoroastrisk religion och för dem är elden helig. Därför
kan de inte använda den brinnande ugnen som avrättningsredskap
på babyloniskt vis. De använder i stället lejongropen
för att avrätta brottslingar.
Påbudet
går ut, och Daniel tas på säng. Han ser att han
är överlistad. Han brukade tre gånger om dagen falla
ner i bön i sin övre sal inför öppna fönster
i riktning mot Jerusalem. Nu kunde han ju ha stängt fönstren,
dragit för gardinerna, och bett sin bön osedd av sina
fiender. Då skulle han ju ha undgått att bli tagen på
bar gärning för att ha överträtt den nya lagen.
Men nej – så snart han fått höra påbudet
går han upp i sin övre sal och faller på knä,
inför öppet fönster!
Martin
Luther säger, att om en Guds stridsman flyr undan från
den plats där striden står som hetast, så sviker
han sin plikt. Det är just genom att ta upp striden där
angreppet sker som tapperheten i fält utmärks. Alltför
ofta är det så att Ordets tjänare predikar allmänna
ord om att hålla Guds lag, men inte träder upp just i
de konkreta sammanhang där Guds ord och bud angrips för
tillfället. Skulle Daniel ha dragit för gardinen hade
han svikit sin Gud. Det kunde han inte. Han visste att detta påbud
var skrivet för att ta fast honom, och att svika sin övertygelse
för att rädda sitt skinn var inte att tänka på
för denna gudsman.
Fortsättningen
var klar. Avundsmännen stormade in och kunde anklaga Daniel
för en kung, som först nu inser att han har blivit bedragen.
Eftersom Mediens och Persiens lag var orubblig kan han inte finna
på någon utväg att rädda Daniel, trots att
han försöker ända till kvällen. Det enda han
kan göra är att överlämna Daniel i sin Guds
beskydd. Och tydligen hyser han en viss tro på denne Gud,
eftersom han vakar och fastar hela natten, och så snart det
blir gryning skyndar ut till lejongropen och ropar på Daniel.
Därför
blir också glädjen stor när Daniel svarar. Därmed
blir det också möjligt för kungen att låta
samma straff som avundsmännen har utfärdat mot Daniel
falla tillbaka på dem själva. Och kungen utfärdar
ett påbud om att man inom hela riket ska bäva och frukta
för Daniels Gud.
2.3
Vår tids avgudabilder
Kan
något dylikt hända i vår tid?
Vår
första tanke är kanske att det är omöjligt,
åtminstone inte i våra nordiska länder. Vi är
så upplysta att det inte skulle vara möjligt med så
primitiva föreskrifter.
Men
det är snart verklighet i det moderna Sverige. Kanske inte
straffet är någon brinnande ugn eller någon lejongrop,
men förutsättningarna för trakasserier på grund
av tro finns. Jag tänker på lagen om hets mot sexuellt
avvikande. Tänk er, att det inte bara blir stadganden om fängelsestraff
för den predikant som förkunnar att homosexualitet är
synd, utan att man också riskerar bli fråntagen alla
offentliga tjänster eller uppdrag och att man ställs utanför
alla sociala förmåner! Den pastor som fortsätter
att predika Bibelns ord kan snart nog komma i en situation där
det gäller livet för honom och hans familj. Det handlar
om andliga mord.
Vi
kunde också tänka på en läkare som vägrar
utföra aborter, eller på en lärare som undervisar
om hur världen blivit skapad eller om hur människor skall
leva tillsammans.
Men
också i dag gäller att vår Gud kan rädda oss
från allt ont, när han vill göra det, och om han
inte vill det, ska han ge oss kraft att härda ut i lidandet.
Vi har samma Gud som Daniel, Hanaja, Misael och Asarja. Låt
oss med frimodighet följa hans ord och bud, vilka hot som än
reses mot oss.
Är
Gud för oss, vem kan då vara emot oss? Han, som inte
skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla,
hur skulle han kunna annat än också skänka oss
allt med honom? (Rom 8.31-32)
Logosmappen
|