Saligt är det folk som vet vad jubel är, Herre, i ditt ansiktes ljus vandrar de. I ditt namn gläder de sig alltid, genom din rättfärdighet upphöjs de. Psalt. 89:16-17

Psalmisten talar om en särskild sorts folk. Det är ett folk på vandring, ett folk på väg. Och det är ingen sorglig skara som drar fram – de gläder sig alltid, de vet vad jubel är. Och de famlar sig inte fram i mörker, utan det är ljust där de går.

Det må vara ett förunderligt folk!

Ja, det är det! Det är ett saligt folk! De yttre förhållandena kan vara olika. De kan skifta från glädje och lovsång till en vandring genom Tåredalen:

Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig beständigt. Sela. Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar i sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser. (Ps. 84:5-6)

Men de är saliga också i tåredalen, och det hör samman med en alldeles speciell kunskap: de  v e t  vad jubel är – eller de  f ö r s t å r  jubelklangen.

Det står så i äldre bibelöversättningar: "Saligt är det folk som förstår jubelklangen." Och det har en klar hänsyftning till Guds förordningar om jubelåret i Gamla Förbundets tid. Då jubelåret gick in skulle man på den stora försoningsdagen med kraft blåsa i jubelhornet så att ljudet spreds över hela landet. Alla skulle höra och veta: Jubelåret har gått in! Och den som kommit på obestånd och blivit träl, men som nu hörde och förstod jubelklangen, han visste:
- Nu går jubelåret in! Nu är jag fri! Jag får återvända till min släkt. Jag får min förlorade egendom tillbaka!

Det är inte svårt att förstå vilket glädjebudskap det låg i klangen från jubelhornet på den stora försoningsdagen.

Vi hoppas snart få fira den högtid som allt detta förebildade. När Herren Jesus från korset på Golgata utropade sitt "Det är fullkomnat", så var detta den jublande trumpetstöt som blåste in jubelåret för en hel värld. Det var frihetsbudskapet för alla syndens trälar: Du är friköpt! Du får din förlorade egendom åter och du får återvända till din släkt. Johannes utbrister:

"Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också."

Så behöver ingen längre träla under syndens tunga börda. Så behöver ingen längre vandra utfattig mot en hopplös evighet i förtappelsens mörker. Herren Jesus har vunnit barnaskap och arvsrätt åter för allt vad syndare heter och nu erbjudes oss genom evangelium nåd, frid och salighet – helt oförtjänt, fritt och för intet.

Saligt är det folk som förstår jubelklangen. Har du förstått jubelklangen? Har du lyssnat till jubeltonen från Golgata?

Det här saliga folket har ett särskilt kännemärke: Herre, i ditt ansikte ljus vandrar de. De har Guds ord som lykta för sina fötter. Det lyser dem på vägen. "Herre, ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", säger de. De har Guds ord kärt och vill gärna vandra efter det, i dess ljus. Det förenar dem med Herren och med varandra. Det håller dem samman i den gemenskap som reningen i Jesu Kristi blod skänker:

Gud är ljus och inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. (1 Joh. 1:5b ff)

- - - - - - -

Vi samlades förra året i Vasa och nu här i Märsta till föredrag, till samtal och diskussioner omkring sådant som rör vår tro och bekännelse. Gemensamt för oss alla är att vi erkänner Bibeln, Guds ord, som Sanningen, som den överordnade regel och norm efter vilken alla lärare och läror skall bedömas, och att vi sluter upp bakom den evangelisk-lutherska bekännelsen.

Om vi i ande och sanning hör till det saliga folk som psalmisten talar om, om vi i själ och hjärta hör Herren till – det vet Herren Gud ensam. Vi kan uppleva och känna gemenskap med varandra. Vi kan glädjas över och känna igen innehållet och tonen när vi talar med varandra. Och vi kan fröjdas när vi upptäcker att någon jag aldrig förr mött eller talat med, tycks ha samma skatt för sitt hjärta som jag.

Vi kan stå i olika traditioner och ha mycket olika bakgrund. Vi kanske inte använder samma ordval och uttryckssätt. Vi kan ha olika seder, bruk och ordningar – men vi har det gemensamt, att Guds ord är oss dyrbart och omistligt. Vi vill följa och lyda, och vi har tagit fasta på den uppmaning Judas räcker oss i sitt brev:

Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. (Jud. v. 3)

Vi som vill hålla oss till Skriften står alla i kampen för trosläran. Må de här dagarna få styrka oss i den kampen, lära oss att bättre förstå varandra, föra oss närmare varandra, överbrygga skillnader och föra oss några steg på väg mot en gemenskap, grundad, inte i subjektiva upplevelser och känslor, utan på enhet, samförstånd och överensstämmelse i tro, lära och bekännelse.

Må Herren Gud nådeligen bevara oss för avvägarna. Må han få leda oss på sanningens väg, styrka och stadfästa oss i tron, i hoppet och i kärleken.

Amen.